Jaquline Elgh

Hejsan! Vet inte hur många av er som fortfarande kikar in här ibland trots att det inte har skrivits nåt på ett bra tag. 

De senaste veckorna har varit minst sagt omtumlande. 

Jag har flyttat hemifrån och i samma veva så väljer min pojkvän sedan fyra och ett halvt år tillbaka att avsluta vårat förhållande. Jag hoppades ända in i det sista men har nu försökt att övertala mig själv att "it is for the best". Det var inte ett gemensamt beslut och det är väl just därför som det känns svårt att acceptera. 

 

Vi har varit med om väldigt mycket tillsammans och redan från vår första dag så har vår relation varit något alldeles speciellt. Sättet vi träffades på (online för er som inte vet det) och sedan in person för första gången under min klassresa till New York 2011. Efter det mötet har det blivit många resor mellan Sverige och USA, men vi har alltid fått det att funka. 

Vi gick ifrån att inte ha en enda supporter till att vara en inspiration för andra och ha ett helt team med oss, det har varit helt fantastiskt. Alla platser jag har fått se och så mycket som jag har vuxit mentalt efter varje resa.. 

Kanske var allt för bra för att vara sant? 

 

Varför vi går skilda vägar vet jag ärligt talat inte till 100%. Jag har förstått att han inte känner likadant för mig som han gjort tidigare. Han vet nog inte riktigt vad han vill med sig själv än. Han är inte redo. 

Jag har alltid vetat vad jag vill och har alltid jobbat järnet för att nå dit. Hans framtid känns alltså inte lika självklar för honom och han kände att vi gick åt olika håll i livet. 

 

Jag kan inte tvinga någon att känna nåt, men det känns konstigt att det tog slut, bara sådär. Alla relationer har sina toppar och dalar, det är inget annorlunda med oss, men oftast har vi kunnat lösa det utan vidare, den här gången blev det alltså inte så. 

 

Jag är inte den som ger upp något i första hand, speciellt inte något som har betytt världen och lite till för mig de senaste fyra åren. Men jag måste nog ge mig denna gång och bara försöka växa ur det här. Klart att det känns förjävligt, men I guess detta ger möjlighet för nya dörrar att öppnas? 

Det är väl alltid tufft i början, att hitta fokus och en ny väg att gå, men jag försöker. 

 

Det har varit ganska mycket med flytten också, tur det, så har jag haft något att sysselsätta mig med, to take my mind off of things.. 

Och på måndag morgon får jag äntligen sätta mina fötter på Irlands mark igen. Mitt andra hem. Så det är bara att fortsätta försöka vara stark. Tack alla ni som funnits där för mig de senaste veckorna, jag kanske inte har lyckats visa min uppskattning, men era ord har betytt guld. 

 

Till next time..